Jon Nyloco

Vart ska ja börja?
För några månader sen, lr för 24 år sen?
Nej, vi gör så här.
För det här inlägget kommer mest beskriva mitt liv, som just, lättlurad..
En människa som hade så lätt för att visa känslor.
Jag hade min första kärlek när jag va 17 år.
Och det va kanske där allt började, vad vet jag.
Under våra nästan 4 år tillsammans, som va några av dom mest underbara åren i mitt liv, så blev det ändå en uppbyggnadsfas över hur kärlek blev en stor del av mitt liv.
Well kärlek är väl en stor del av allas liv antar jag, men det finns ingen som är lik varandra.
Varken kärlek eller den människan som uppfattar kärleken.
Jag va redan då en mes, som föll för alla lögner och förlät hennes för allt som hon gjorde lr sa till mig.
Och när det tog slut så tog jag det rätt hårt, men försökte ändå glömma.
Och jag skiter i om folk dömer mig nu, men jag levde ett illa liv under den tiden.
Så det hela slutade med att jag tog en överdos och hamnade i koma.
No more me det, det är ett fett avslutat kapitel för min del.
Men så gick det.
Visste iaf att ja va tvungen att gå vidare med mitt liv, och det gjorde jag.
På alla sätt och vis.
Kände iaf att nu skulle aldrig nåt mer få mig att känna att mitt liv inte va värt något.
För det är det, jag är en sjukt unik människa.
Och perfekt, på att vara just, mig själv.
Jag sökte ännu en gång kärlek och fann den.
Vi hade varandra 2 år fram och tillbaka, men det va ändå bra tider.
Hon gjorde mig lycklig.
Tills jag får ett sms en dag, "jag är tillsammans med mitt ex igen".
Kul..
Det som man trodde va nåt nytt och bra, en människa man ville se och uppleva mkt med.
Tur va väl att jag inte va kär.
Lite lättare att gå vidare då.
Ny förändring.
Jon blev kall.
Jag levde ett liv som känslokall och blev nästan ett svin och manlig slampa och såg på tjejer på ett enda sätt.
Jävla horor!
Jag vet, det låter hemskt. Men så kände jag.
Life goes on..
Hade mina småförhållande, men gick inte in för att ens visa känslor.
Tydligen gillar vissa tjejer när man är ett svin, och klart ja ångrar att jag var ett och sårade många av er.
Ett avslut på det kände ja va på sin väg, och jag sket i allt va ens närhet kallades.
Sex fick bli den medicin på uppmärksamhet som jag behövde.
Och det kan tydligen bli ett lätt beroende.
Men för nästan exakt ett år sen så hände det nåt.
Jag hittade eller kanske blev hittad, av en människa som fick mig att känna nåt som jag trodde va omöjligt i den situationen som jag hade hamnat i.
Justine, Justine, Justine...
Ojojoj, va du gjorde mig perfekt!
Jag älskar dej än idag.. Det gör jag..
Men ja, va ska man säga.
Det som jag trodde skulle va min livs kärlek, tänk så fel jag hade.
Ännu en gång.
Jag var dej så trogen så att det fanns inte.
Men ändå så visade du mig, att det va inte riktigt din melodi..
Jag klandrar dock inte dej.
Du va ung och ville leva livet. Klart det!
Men aj, där fick jag mig en riktig törn...
Kunde inte ens känna att ja ville gå tillbaka till min gamla livstil.
Jag blev en eremit, instängd med mina starka känslor om att jag förlorat någon som jag aldrig kommer finna igen.
Jag blev praktiskt taget oskuld igen..
HAHA, jag?
Jo faktiskt..
Jag kunde ju inte släppa dej.
Tiden går, läker alla sår.
Men se på fan, vem är denna människan?
Som fick mig att se, den som ännu en gång öppnade mina ögon?
Och gud, va händer?
Nejnejnej..
Det som inte va nåt, blev nåt.
Du visade mig kärlek, du sa att du tyckte om mig, att du saknade mig.
Fan som ja ville att detta skulle bli ett sånt hatinlägg riktat till dej.
Men fan, nej..
Jag kan inte sitta här och berätta för omvärlden hur du lurade mig.
Allt du sa, fan..
Jag har tusen exempel egentligen. Hur du sa till mig att du va kär i mig, att du ville att det skulle va vi, men att det inte funkade just nu. Hur du manipulerade mig att känna, hur du fick mig att öppna mig.
Fastän att ja hatar att göra det. Hur du kunde ringa mig och be mig komma tillbaka bara för att kyssa dej, när det bara va 2 minuter sen vi lämnade varandra. Att när jag sa att du va fin, så sa du att jag va den finaste.
Och hur du till och med kunde lägga ut mig på din blogg och säga att jag var din man.
Tänk att jag trodde på dina ord, att kanske snart. Men inte nu.
Och sen börjar du snacka om att jag inte respekterar din åsikt.
Din åsikt?
Vad är din åsikt?
Att säga något till en människa som du bryr dig om att du vill något som du egentligen inte vill?
Jag respekterar dej mer än många, lr kanske gjorde.
För nu vet ja inte längre.
Jag är så arg och sårad.
Att det inte va länge sen som jag sov hos dej, och du låg och höll om mig.
Och det första du säger när du vaknar är att du tycker om att ha mig nära dej.
Och hur det kan gå en vecka, och vi syns igen.
Och då får du mig att känna mig som en väldtäktsman bara jag satt bredvid dig i soffan.
Tänk hur människor kan förvandlas och förändras.
Från att jag va Din Nunn och du Min Nunnis, så blev du mitt offer och jag den du inte ville ha nära dej.
Och nu..
Ja, vafan ska ja säga.
Jag finner faktiskt inte ord längre.
Jag är så arg på Dej.
Jag vill inte ha nåt med dej att göra.
Har aldrig gjort nåt för att såra dej ens.
Nej, ja ska nog inte skriva mer.
För det kommer bara bli fel.
Du kan inte försvara dej.
Det här är ingen debatt..
Men fan för dej..
Fan för allt du sagt och gjort.
Jag har aldrig träffat nån som dej.
Jag blev lurad igen, så lätt.
Av allt det du gjorde.
Folk skrattar åt mig nu.
Min familj skrattar åt mig, "hoho titta där är Jon, en liten lättlurad kärlekskrank idiot"
För det är väl det jag är.
Lr det är det jag blivit nu.
En idiot..